|
3 månader gammal
Waw en stövel!
Är det nå´n som ser?
Hm, vart kan jag gå med den tro?
Då Joysy var liten bodde Loffe med oss en gång när hans husse och matte var på semester .
Loffe var en mysig och trevlig blandraskille. Han var gammal och stel och lunkade snällt omkring på tomten och vilade mycket.
|
|
Joysy….
var en Akita Inu och var 11 veckor gammal då vi hämtade henne. Åh, en såå söt och go´ nallebjörn hon var. Det var meningen att vi skulle vara fodervärdar åt Joysy, men vi fick behålla henne utan några åtaganden. Akita Inu är en lite speciell ras.
Lilla Joysy hämtade stövlar, skor, sopborsten, ja, allt som hon kunde bära eller släpa med sig och bar ut i trädgården eller någon annanstans. **Jätte-kuul!!! Ååh, grejorna går att att bita i också!! Lajbans!*
Glömde vi ta bort brödkorgen från bordet så gjorde Joysy det, och ännu roligare var det om det var bröd i den. *Voff voff!
Kras, kras! Smul, smul! Störtkul!*
Annars var hon inte lekfull. Våra pojkar kastade bollar och försökte att leka med henne. Men Joysy var måttligt road. ”Fy vilken tråkig hund du är” sa de och kramade om henne.
När vi hälsade på hos farmor och farfar var det *racerfart* in genom dörren OCH raka spåret till kylskåpet. Alltid fanns där någonting att få. Joysy tog *sååå försiiiktigt* emot allt hon fick och kände hon inte igen det hon fick släppte hon det på golvet för att undersöka det närmare innan hon åt upp det. ”Usch vilken bortskämd hund” sa farmor alltid och skrattade. ”Hohoho, ja du Joysy” brukade farfar skratta.
På vintern blev det en stor hög av all snö när man plogade och skottade gårdsplanen. Där högst uppe på toppen älskade Joysy att ligga. Ibland när det snöade syntes hon inte för all snö som fallit över henne. Men som du kan se på bilderna, hade hon en tät och tjock päls precis som hundarna som drar hundslädar, du vet.
Joysy var inte förtjust i att andra hundar kom hit förutom Linus, som var en strävhårig tax. Han fick komma och gå som han ville och äta i hennes skål. Linus bodde en bit härifrån och rymde hemifrån ibland för att hälsa på Joysy. Då kom hans husse eller matte och hämtade honom. När Linus blev gammal orkade han inte att rymma längre och kom inte hit mer utan att husse och matte var med.
Joysy tyckte inte så mycket om karlar och särskilt inte om de hade arbetsoverall på sig. Man tror att en del berodde på att när hon var över året gammal, hade hon och vår bekants labrador hoppat in till grannen, där vi då bodde, till hans får och lamm och *jagat* djuren. 3-4 vuxna karlar hade då jagat hundarna med påkar och gevär när hundarnas hussar kom.
När vi var ute med Joysy, på stan eller så, tyckte alla vi mötte ”vilken fin hund” och undrade vad det var för ras. De flesta visste inte då att rasen Akita Inu fanns.
När Joysy hade svårt att gå, se och höra beslöt vi att hon skulle få vila för gott. Hon var då 13 år. Det var en mycket sorglig och tung dag den dagen vi åkte till Djurkliniken för hon skulle få somna in.
Vi begravde Joysy i vår trädgård där hon fick vila i lugn och ro.
|
|
Joysy 16 månader.
Titta! Jag sitter vackert!
Var är belöningen?
Ser det bra ut så här?
Joysy du var vår goá, fina, mysiga och annorlunda *nallebjörn* som vi alltid kommer att älska och minnas. |
