Alfons är född med pip, enligt hans uppfödare. Alfons är en trevägskorsning, vorster /dalmatiner /münsterländer. Han var 4 år då vi fick honom och mycket välskött och välmotionerad. Nu är han på 12:e året och fortfarande lekfull och livlig.

En nackdel är att han sticker så fort han får tillfälle. Visserligen kommer han tillbaka då han har rymt färdigt, men det är inte bra att han rymmer. Därför när vi får främmande sätter vi honom i en väldigt lång löplina som är spänd mellan huset och en björk i skogen. Vi kan ju inte begära att främmandet ska tänka på att passa Alfons från att rymma så fort de går i ytterdörren. De som ser en lös hund springa i 60 knyck kan ju inte veta att hunden är snäll både mot djur och människor. Det hjälper ju heller inte "hundrädda" att veta.

Han älskar människor och är världens snällaste, goaste och tålmodigaste hund. Lilla taxrussell Lady härjar med denna hund, biter honom i öronen, hänger i hans hals och är han inte med på noterna biter hon honom i benet. Men Alfons finner sig i allt. Tydligen biter Lady inte så det gör ont, för när hon nafsar honom i öronen verkar han tycka att det är skönt.

Alfons är van med hundar och katter för hans gamla Matte och Husse har Hund & Kattpensionat.

Den andra nackdelen är att han piper så fort som han inte får som han vill, och det är många gånger om dagen. Han ger sig inte fast att han ser att det inte lönar sig. Vi har sett på tv-program om problem-hundar och därigenom fått en del tips som dess bättre har fungerat. Men så fort vi glömmer bort oss så är vi från början igen.

Men vi älskar honom och vill för allt i världen inte vara utan honom. Han är SÅ stilig och ståtlig när han springer med svansen i vädret böjd som en krok.

Alfons har hängläppar där mycket dregel får plats. När han ruskar på huvudet far dreglet iväg och stänker överallt. Ha finkläder på sig är det inte tu tal om. När han kommer med sina stora blöta dregelläppar är det inte finkläder längre. Men han är vår underbara, stiliga och dreglande Alfons.